|
De fysiologiska effekterna av elterapi är smärtblockering, muskeluppbyggnad, förbättrad blodcirkulation och därmed snabbare sårläkning, reducering av svullnader, massage av muskelspänningar samt nervträning efter skador och sjukdomar. Elterapi används också som komplement till fysisk träning både inom idrott och fitness. Elterapin når djupare och mindre muskler som inte kan nås via fysisk träning.
Elterapi bygger på att elektrisk ström skickas in i kroppen via nervbanorna. Strömmen är av samma styrka (milli-Ampere) och frekvenser som normalt kommer från hjärnan och styr våra muskler. Strömsändaren kan vara inopererad som ett implantat, jämför pacemaker, men i regel placeras strömsändarna på huden. Hudmonterad strömsändning kallas transkutan elektrisk nervstimulering, förkortas TENS eller TNS.
All genomföring av ström genom huden kallas TENS även om det ordet har blivit förknippat med elterapi för smärtbehandling. När syftet istället är muskelstimulering eller förbättrad blodcirkulation brukar man kalla behandlingen EMS - elektrisk muskelstimulering. Skillnaden mellan TENS och EMS är svårgripbar för ögat men vid TENS/smärtbehandling är syftet att nå första bästa berörings- eller smärtnerver för kollisionseffekter mellan snabba och långsamma nervbanor. Vid muskelstimulering vill man gå djupare för att hitta även de inre muskelskikten. Till detta behövs mera energi och högre frekvenser.
Strömmen går in i kroppen via pulser. Dessa pulser kan vara olika för olika fabrikat av TENS- och EMS-apparater.
Äldre apparater hade ofta kontinuerliga pulsprogram där man använde fast frekvens. Gamla tiders TENS-apparater använde ofta 100 Hz respektive 4 Hz vilket kallades "högfrekvent" och "lågfrekvent". Nackdelen med dem var att kroppen vande sig vid de fasta frekvenserna och slutligen ignorerade dem.
|
I våra apparater är pulserna av typen växlande frekvens och amplitud med effekten att samtliga muskeldjup ska behandlas. Högre frekvenser innebär ökat behandlingsdjup.
En fördel med kombinerad TENS och EMS är att man får tre effekter av behandlingen - nervstimulering, muskelstimulering och ökad genomblödning. Efter en lyckad behandling är det oftast omöjligt att säga vilken av de tre som gav resultatet. Smärta orsakas ofta av försvagad, krampande muskulatur och vid smärtbehandling är det därför bra att kunna öka muskelmassan. En annan anledning till långvarig smärta är kroniska inflammationer (exempelvis i muskelfästena, senfästena) som kan ligga kvar i flera år. När genomblödningen ökas på grund av muskelkonvulsionerna är chansen mycket god att immunförsvaret upptäcker inflammationen och tar bort den.
Om problem beror på svag muskulatur eller kroniska inflammationer kan rehabiliteringen gå mycket snabbt. All TENS bygger på att det finns ett intakt nervsystem. Om detta är skadat, exempelvis på grund av otillräcklig blodförsörjning (neuropati) kan rehabilitering ske om behandling sätts in snabbt innan skadan har nått för långt.
Inom idrotten är TENS idag ett obligatorium. En idrottares säsong är slitsam och när säsongen närmar sig slutet är det dags för den stora tävlingen. Den första som vi vet fick TENS inför en stortävling var maratonlöparen Joanie Benoit, guld vid OS 1984. Hon var då nyopererad. Tack vare TENS höll Anja Pärsons knä och Carolina Klüfts fötter vid stora tävlingar. Idag har alla elitidrottare en egen TENS-apparat.
|
|
I alla tider har människan bekämpat smärta med olika medel. Opium och akupunktur har funnits i tusentals år. I modern tid och hos oss har smärta behandlats med smärtlindrade läkemedel, analgetika, antingen av typ perifert verkande eller centralt verkande. Nackdelen är biverkningar på mage och hjärta/kärl som kan vara svåra för många. Av sistnämnda skäl har på senare tid alltmer rekommenderats TENS för smärthämning, åtminstone för förstahands test. Om TENS hjälper så finns inga biverkningar annat än övergående träningsvärk.
TENS betyder transkutan (genom huden) elektrisk nervstimulering och är egentligen lika gammalt som kinesernas akupunktur. Vi vet att egyptierna använde det redan för 4.500 år sedan (med elektriska ålar) vilket visas på papyrusrullar. Läkare under romartiden för 2000 år sedan använde TENS för att behandla huvudvärk och reumatiska problem. Men TENS i vår nuvarande mening har ursprung från 1965. TENS
Vad är då TENS, varifrån kommer det och hur används det?
För att förklara mekanismen bakom TENS kan man exemplifiera en smärtupplevelse enligt följande: Tänk dig att du tappar något tungt föremål på tårna. Omedelbart kommer en blixtrande smärta, men den går snabbt över. Efter en kort stund kommer istället en dov värk, men den tycks komma från hela foten.
Det som hände var att de träffade nerverna – smärtstället - skickade smärtsignal via tunna men snabba nervfiberbanor (Aδ-fibrer, A-delta) via reflexcentrum i ryggmärgen till hjärnan. När hjärnan har registrerat skadan upphör signalerna från de tunna nervbanorna. Deras larmuppgift är därmed över och smärtan stängs av (tillfälligt). Men efter en kort stund kommer istället nya smärtsignaler från långsammare, tjocka nervbanor (C-fibrer) och den värk som nu kommer är mer obestämd angående ursprunget. Hela foten värker.
Ännu finns mycket oklart i smärtmekanismen men obestridligt är att smärtan kommer i två vågor. Trots att vi ännu inte har full kunskap så är vi någorlunda säkra på att de förstnämnda nervsignalerna (Aδ) blev avstängda när hjärnan väl har registrerat dem. Uppgiften från dessa signaler var dels att uppmärksamma dig på att du är skadad, dvs en ”god” smärta, dels att aktivera reflexen så att inte skadan blir värre. En naturlig fråga är vilken mekanism som stängde av smärtan? Finns det en ventil? Finns en sådan borde man kunna stänga av all smärta. När den goda smärtan har utfört sin uppgift vill vi inte ha den andra smärtan - värken.
Ett annat faktum som också är odiskutabelt är att smärta upplevs olika. Mycket svårt lemlästade, krigsskadade personer kan vara helt utan smärta medan bagatellskador kan åstadkomma svåra smärtor hos andra. Uppenbarligen finns ingen direkt korrelation mellan skadans allvar och upplevelsen av smärta. Melzack och Wall
Dessa två fakta föranledde forskning i mitten av 1900-talet som avslutades med en avhandling och en mycket uppmärksammad artikel i tidningen Science 1965. Forskarna hette Ronald Melzack (psykolog) och Patrick Wall (neurolog). De kallar ”avstängningsventilen” för grind (gate) och placerar den i ryggmärgen. Deras artikel hette ”Pain Mechanisms – A New Theory”.
Ronald Melzack (till vänster) och Patrick Wall menade följaktligen att om man kan kontrollera grinden (gate control) att stänga så kan man kontrollera smärtan. Mekaniken för detta är att tillföra samma typ av nervsignaler som vid akut smärta, dvs signaler från Aδ nervfibrer.
Melzack/Wall kände också till att de gamla egyptierna, senare romarna, använde elektriska fiskar för samma effekt. Slutresultatet av denna logik blev det vi idag kallar transkutan elektrisk nervstimulering, TENS. Melzack och Wall var således metodens upphovsmän och årtalet var 1965.
Med tanke på att det har passerat 40 år kan man knappast påstå att det har varit kioskvältareffekt. Inledningsvis bestod bromsen av akademiska dispyter. Smärtmedicin ansågs också vara av så god kvalitet att något annat knappast behövdes. Argumentet för alternativ till smärtmedicin kom först inom förlossningsvården, därefter från larmrapporterna om svåra biverkningar från smärtmediciner. Många saknar vissa enzym som kan bryta ner de ämnen som smärtläkemedel använder. Ämnena stannar då kvar i kroppen och kan vålla problem i hjärta, kärl, mage och tarmar.
Och nu efter flera års tillämpningar kan man påstå att TENS hjälper i väldigt många smärtfall, och detta utan biverkningar. Användningen av TENS före och under förlossning har också övertygat många kvinnor som därefter vet vad de kan efterfråga när de drabbas av smärta i andra sammanhang.
Både Aδ-signaler (de vita) och C-signaler (de mörka) vill fram till hjärnan men ihärdig stimulering med TENS gör att grinden bara släpper genom Aδ och därmed spärrar för värken.
|
Fortfarande finns emellertid många luckor i vår kunskap om smärtors orsaker. Oron vid smärta är smärtans bundsförvant och kan förvärra smärtan. En smärtpatient kräver därför att få veta vad som orsakar smärtan. Detta kan vara extremt svårt att reda ut. Det går att sålla bort allvarligare orsaker via undersökningar, men oftast upptäcks ingen allvarlig orsak och smärtan är fortfarande oförklarad. För det finns allmänna diagnoser som ”rygginsufficiens”, artros etc. En vanlig gissning är ”klämd nerv”. Läkare skickar ofta patienter till kiropraktorer i hopp om att denne ska kunna hitta och flytta på den klämda nerven. Ibland rekommenderas kirurgiskt ingrepp men ofta händer då att kirurgen inte hittar någon nerv utan syr ihop såret igen. Men då kan det hända att patienten blev befriad från sin smärta. Något positivt hände uppenbarligen. En förklaring kan vara att immunförsvaret mobiliserades när skalpellen sattes in.
TENS innebär att strömpulser av samma styrka som hjärnans signaler går in mot de nerver som man vill behandla. Man har två elektroder, en anod (+) och en katod (-). Man sätter dem på ömse sidor om problemstället på sådant avstånd från varandra att inte det inte är obehagligt.
Elektroderna bildar en sluten elektrisk krets tillsammans med nervbanorna mellan elektroderna. I moderna apparater som våra växlar polariteten ständigt så att inte uppladdning sker vilket ger irritation.
När strömmen kopplas på kommer den som pulser som växlar i frekvens och styrka. Vid TENS varierar strömpulserna från 1 till 120 Hz, dvs svängningar per sekund. När man kör lågfrekvent TENS (under 8 Hz) så uppkommer ytterligare en intressant effekt som även den är smärtdämpande. Pulsningen framkallar endorfiner, kroppens eget morfin. När våra apparater körs på Automatik så startar alltid behandlingen på sådan behandling för att ge en initial bedövningseffekt.
Den som börjar använda TENS upptäcker ibland att den ger träningsvärk. Det beror på att strömpulserna hittar inte bara de sensoriska Aδ- fibrerna utan också de motoriska nervbanor som styr musklerna i samma område. Musklerna rycker i samma takt som strömpulserna och detta ger träningseffekt, inte minst i småmusklerna, de som annars är svåra att träna eftersom de oftast finns på djupet under de större musklerna. Detta är förklaringen till att den gravida måste börja med TENS redan i femte månaden, småmusklerna räcker annars inte till för den maximala smärtblockering som krävs vid förlossningen. Svaga muskler ger kramp långt innan smärtblockeringen är tillräcklig. Dessa muskler måste således först tränas upp.
EMS
Insikten att man kan stärka muskulaturen via strömpulsning har inneburit att det numera också finns specialapparater för sådant. De kallas då inte för TENS-apparater utan för EMS-apparater. EMS står för elektrisk muskelstimulering. EMS-apparater har större frekvensband och slår i regel över 300 Hz.
Det finns också kombinationsapparater som både har TENS- och EMS-program, som våra apparater. Detta är intressant även ur smärtsynpunkt. Vi har cirka 400 muskler och de flesta är små. De små musklerna beskyddas av de större musklerna och får därför ingen träning av betydelse. De är i regel mycket svaga, likväl är det de som håller våra kroppar i position när vi är i lägre aktivitet som inte kräver våra största muskler. De små musklerna utför det dagliga grovjobbet (Askungeeffekten) medan de större musklerna går igång vid större och kortvariga ansträngningar. Det är därför lätt att förklara exempelvis musarmar med utmattade småmuskler, trots att själva belastningen varit minimal. Skadade eller utmattade småmuskler ger sig tillkänna med smärtproblem som kan vara svåra att hitta källan till. För idrottare är det oklokt att ha svaga småmuskler intill de vältränade större musklerna. När skadan kommer blir den svårläkt. Inom idrottsklubbar används därför EMS i första hand för att komplettera styrketräningen och när skadorna kommer är EMS oumbärligt. Annars skulle läkeprocessen ta mycket lång tid och dessutom hinna atrofiera övrig muskulatur. Idrottaren skulle få börja om sin träning från början.
De högre frekvenserna i EMS har en bieffekt som har visat sig intressant för smärtbehandling. När musklerna tvingas pumpa i takt med strömpulserna blir det också en pumpeffekt i kapillärerna och deras motsvarighet i vensystemet – venolerna, samt dessutom i lymfsystemet. När muskeln är kontraherad (ström på) är blodet stängt och när strömmen är av öppnas blodbanorna. Detta ger en stark genomblödningseffekt. De som tränar för idrott uppskattar genomblödningen eftersom den effektivt sköljer bort metaboliserade ämnen från de muskler som behandlas. Men genomblödningen har också positiva effekter på vävnader som av olika skäl får dålig blodförsörjning, exempelvis på grund av kärlförträngningar. För smärtpatienten kan en förstärkning av småmuskler innebära att smärtan minskar eller försvinner. Sambandet mellan svag muskulatur och smärta är klarlagd. Det är av detta skäl som smärtpatienter i regel ordineras sjukgymnastik och motion.
Upptäckten av svag muskulatur som smärtorsak föranleder rekommendationen att smärtstället ska behandlas i följden TENS (högfrekvent), EMS och TENS (lågfrekvent). Den första ger smärtblockering genom att stimulera Aδ-nervfibrer. Den andra ökar muskelmassan samt stimulerar genomblödningen. Den tredje framkallar endorfiner.
De kraftiga muskelrörelserna från EMS och därav följande genomblödning tycks också fungera på samma sätt som skalpellen ovan, dvs de kan starta immunologiska reaktioner vilket kan ge läkeeffekt på inflammationer.
De smärtor som behandlas idag med TENS är nociceptiva, dvs från vävnadsskador samt neurogena, dvs från nervskador. Det finns fler orsaker till smärta, då av mer svårbehandlad art. Det är idiopatiska och psykogena smärtor. Det finns all anledning att prova TENS/EMS även på dessa. Människor som har smärta på grund av depressioner kan få förvärrad smärta på grund av immobilitet och därmed förtvinad muskulatur. Detta kan bli en ond spiral som TENS/EMS kan bryta. När så sker känner sig patienten bättre och det brukar starta ett nytt intresse för den egna kroppen och därmed bryta depressiva tankebanor. Sådana behandlingar kräver i regel mycket engagemang från terapeuternas sida, men många terapeuter erbjuder numera sådana helhetsbehandlingar.
|
Din egen energi motsvarar en 40 W lampa
Kroppens eget elektriska system är annorlunda än tekniska elsystem. När vi tar ut ström från väggkontakten eller från batterier så består strömmen av elektroner, dvs negativt laddade elementarpartiklar. De förflyttar sig med ljusets hastighet, exakt 299 792 458 m/sekund.
Den ström som kroppen alstrar kommer däremot inte från elektroner utan istället från joner, dvs elektriskt laddade atomer. Varje cell är ett litet batteri och när bioström ska transporteras genom kroppen så reagerar varje berörd cell med nästa cell. Transporten går därför inte lika fort som elektronström. Snabbaste bioström finns i de nervbanor som har uppgift att engagera reflexmotoriken. Här är hastigheten cirka 80 m/sekund. Som vi alla vet är detta fullt tillräckligt. Reflexmotoriken flyttar på oss innan vi är medvetna om att ett problem har uppstått.
Om man räknar ihop den elektriska laddning som finns i kroppens alla celler så blir det energi som motsvarar cirka 40 Watt.
Hjärnan styr kroppens rörelser via pulserande signaler, dvs strömmen är inte konstant. En muskel börjar reagera på 8 Hz (= svängningar per sekund) och slutar reagera vid ca 250 Hz. Vid lätta rörelser använder hjärnan bara ett fåtal nervbanor för att beordra rörelsen. Men vid behov av snabbare reaktioner kopplas fler nervbanor in.
Om man bortser från att teknisk el kommer från elektroner och biologisk el från joner så är det i övrigt samma elektriska regler i kroppar som i apparater och komponenter. Här finns elektriskt motstånd (resistans), här finns förmågan att samla uppladdning (kapacitans) mm.
När man tillför teknisk elektricitet till kroppen så fungerar den som en ledare. Ledningsförmågan är olika i olika kroppsmaterial. Salt vätska (exempelvis blod) leder mycket bra, fett leder sämre och benmassa leder sämst. Denna kunskap används bland annat för att scanna av kroppens sammansättning via elektriska motståndsmätare.
Torr hud har högt motstånd. Våt hud har lågt motstånd. Därför ska man inte hantera apparater med höga strömmar i badrummet. För hjärtat är det farlig nivå redan vid strömmar på 0,2 Ampere under några sekunder.
Pacemakers och defibrillatorer är exempel på tekniska apparater som kan korrigera kroppens bioelektriska system och vid behov ta över livsviktiga funktioner.
|
TENS- och EMS-apparater
Dessa apparater är ytterligare exempel på tillämpning av elektronström mot kroppen. Strömmen går in generellt i kroppen under elektroderna och när strömmen hittar nervbanor så ockuperas dessa av den inkommande strömmen. För alla med nervskador är detta mycket hoppfullt. Till skillnad från vanliga elektriska apparater har nämligen kroppen viss förmåga att reparera sig själv. Störst effekt kan man i regel se på strokepatienter som ska rehabiliteras.
Skadan ligger då i hjärnan, dvs det centrala nervsystemet, men effekten är förlamning av kroppsdelar. När man bearbetar dessa förlamade kroppsdelar med TENS/EMS rör de sig som normalt. Patienten kan nu koncentrera sig på att få kontakt mellan hjärnan och aktuell kroppsdel. Detta blir en inlärning som i regel brukar gå bra.
Samma goda effekt får man också vid mindre skador ute i det perifera nervsystemet. Här är det i regel inte själva nervbanan som behöver ”putsas upp” utan mera dess cellförsörjning. Den sistnämnda förbättras via muskelstimulering (EMS) som innebär att muskelmassan ökar och dess kapillärsystem förstoras. Större muskler behöver mer blod och därför får även intilliggande vävnader bättre försörjning.
Ovan nämndes att muskler styrs från hjärnan med pulser mellan 8 och 250 Hz. Uppmärksamma personer som äger eller har studerat information om TENS/EMS-apparater ser då att dessa kan arbeta såväl under 8 Hz som över 250 Hz. Detta är av två skäl. Det ena är att frekvenser under 8 Hz påverkar endorfinutvecklingen i hjärnan, vilket skapar en bedövnings- (TENS) och vällusteffekt (= avslappning). Det andra är att frekvenserna alltid dämpas inne i kroppen. Fett är en ”frekvensbromsare” och ska man nå djupare inåt och förbi fettlager måste frekvenserna nå högre än 250 Hz. För att nå djupare med 250 Hz måste man kanske skicka in 330 Hz vid huden. Högre frekvenser behandlar på större djup. Våra apparater slår mellan 1 och 330 Hz och de växlar automatiskt inom dessa gränser eftersom man sällan vet på exakt vilket djup en skada finns, eller den muskel som ska bearbetas. Dessutom är också fetthalten, dvs "bromsen" okänd. Genom att växla frekvenser kommer TENS/EMS-apparaten ändå förr eller senare att pricka rätt.
|
